Jag skäms inte längre

Många kanske känner igen sig i att hjärnan vill göra något men kroppen orkar inte, jag förstod under en lång tid inte varför jag ofta kände så…

Det var vintern 2009 som jag blev diagnostiserad epilepsi, efter att ha tappat medvetandet på jobbet. Min skada dokumenterades i vänster pannlob, vilket ställer till det för både känslorna och talet. Det neurologiska har också satt sig fysiskt på den högra halvan av kroppen, känseln är borta i större delen av höger ben, jag “somnar” ofta i armar, händer och rygg, sömnen påverkas och hjärntröttheten kommer som ett brev på posten av för mycket stress. 

Jag blev sjukskriven månadsvis för första gången i mitt liv och miste körkortet när jag inte var anfallsfri i ett år. Jag fick kraftigare anfall med höjningen av medicinen, vilket gjorde mig deprimerad och jag gick med ständig huvudvärk. Min epilepsi är den delen av mig som jag verkligen har fått kämpa med att acceptera, mina anfall som gör att hjärnan fungerar, men med en kropp som inte vill, ett tal som låser sig och en tankeverksamheten som går i slowmotion.

Det är de senaste åren som jag innerligt och sant har lärt mig att accepterat min funktionsnedsättning, men också gett mig fasen på att jag klarar allt som jag vill åstadkomma tillsammans med min epilepsi. 

Sedan tre år tillbaka så är jag nästan helt anfallsfri och jag äter inga mediciner längre, jag har fortfarande min diagnos kvar men nu så har jag omfamnat även den delen av mig. Jag har lärt mig att leva i nuet, att andas igenom de svåraste stunderna och lärt känna varje del av min kropp med yogan och meditationen som guide.

Nu kan jag nästan se min epilepsi som en gåva med känslan av att precis allt är möjligt. Jag skäms inte längre – jag är stolt över att vara jag.

/ LindaSofie