Det händer att jag fastnar framför spegeln och ser att en ny rynka börjar leta sig fram. Tänker att jag måste le oftare så att mungiporna förstår att det är uppåt de ska vända sig, inte nedåt. Eller så fastnar blicken i håret och tanken om en roligare färg än gråbrun börjar gnaga i mitt undermedvetna. Men så skärper jag mig, har ju redan bestämt att tiden får ha sin gång med min utsida och att jag ska koncentrera mig på viktigare saker. Och vad är viktigare än utsidan? Insidan så klart! Hur ser mina tankar ut? Hur mår mina inre organ? Vara lite mer självsnäll! Så plötsligt händer saker i livet, spegelbilden blir oviktig men mitt inre tar med mig på en hisnande resa. Som jag förstod skulle komma, även om jag inte var beredd på alla känslor. Under loppet av några veckor blir jag först mormor, sedan hamnar min pappa på sjukhus. Min äldsta dotter föder en egen dotter! På självaste julafton träffas vi första gången, i en korridor på BB turas vi om att hålla den lilla Älvan i våra ovana händer medan lysrören tindrar i taket. Tiden stannar men en känslomässig bergochdalbana har startat! Den rusar ned för stup, genom tvära kurvor och segar sig upp för branta backar. Samtidigt som jag håller den pytte lilla kroppen, håller jag fast i säkerhetsbygeln, blundar, ler, skrattar och gråter.
Några veckor senare sitter jag med min pappa på hjärtavdelningen. Det skiljer åttiosju år minus en månad mellan min pappa och den lilla Älvan. Så lång tid! Det hissnar och jag har svårt att placera mig själv mitt emellan, ännu svårare blir det när jag ska placera in min dotter och inser att familjens tidslinje börjar bli lång och att jag själv befinner mig på den punkten där det är helt i sin ordning att ha rynkor och gråa hår. Bergochdalbaneturen gör mig illamående, sjukhus är inte min starka gren och medan läkare och sköterskor gör allt de kan för att hjälpa pappa lovar jag mig själv att göra allt jag kan för att hålla migfrisk och inte behöva bli inlagd på sjukhus. Men känslan av hjälplöshet och påminnelsen om att vi inte är odödliga lurar i det beska automatkaffet och efter nästa kurva saktar bergochdalbanevagnen in, kämpar sig sakta uppför backen och jag har ingen aning om det är en raksträcka eller ett svindlande stup som väntar uppe på krönet. Så jag drar i nödbromsen, måste få stopp på känslorna som rusar på, behöver få vila i något annat. Packar mina långfärdsskridskor och varmchoklad i en ryggsäck och ger mig ut på isen som sträcker sig i kilometer efter kilometer, blank och bottenfrusen så att tankarna får koncentrera sig på att höra ljudet av skridskor som sjunger mot isen. Lycklig över att kunna använda min kropp till det jag vill, med rynkor och gråa hår. Lycklig att få vara dotter, mamma och mormor och att min pappa fått lämna sjukhuset, konstaterar jag att ålder är inte bara en siffra, ålder är tid som går och tid vi har framför oss och det som händer under tiden är livet. Glädje, sorg och känslor som beter sig som att de är på ett nöjesfält. Och att det är viktigt att ha redskap att hantera sina känslor, styra tankarna i en annan riktning. Vi kan väl börja gemensamt tänker jag, med att vara självsnälla. Träna oss i att säga några uppmuntrande ord till oss själva framför spegeln, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år. Jag har redan börjat, häng på du också. / Ulrika Lindström, UllinsYoga
