Andas in – andas ut

Alla mina yogisar, stora som små ligger mig varmt om hjärtat och en av dem är Ronja som är 6 år, en helt fantastisk liten tjej med Jouberts syndrom.

Ronja älskar yoga och varje gång jag kommer hem till henne och hennes mamma Veronica för ett yogapass möter Ronja mig i dörren med sprudlande kärlek, överlycklig att läraren som gör yoga äntligen har kommit.

Ronja– mamma, nu kommer tjejen!

Ronjas mamma- vilken tjej?

Ronja– andas in – andas ut.

”Jouberts syndrom är ett medfött, ärftligt syndrom där mittdelen av lillhjärnan saknas helt eller delvis. Som nyfödda har barn med Jouberts syndrom ofta avvikande andning, låg muskelspänning och svårt att äta. Andra symtom som är vanliga vid syndromet är balans- och koordinationsstörningar, nedsatt syn och förändringar i njurarna. De flesta har en intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning) som varierar från lindrig till svår”. – Källa Socialstyrelsen.

Att få äran att yoga tillsammans med Ronja och hennes mamma Veronica är underbart, det är helt klart beviset för mig att yoga verkligen är till för alla.

–Ska vi andas in och ut nu? frågar hon ivrigt. – Ja Ronja, det ska vi.

Ronja hjälper mig att lägga ut mattorna på golvet samtidigt som hon ler åt mig med hela ansiktet, under hela tiden så vill hon visa mig hur duktig hon är och vad hon har lärt sig sedan vi träffades sist. Efter en liten stund så försvinner hon ut ur rummet, men återvänder snart med en frukt i handen – varsågod tjejen!

Inför varje yogapass väljer Ronja ut sina finaste kläder att yoga i, en rosa ballerinaklänning, rosa yogasockar och mattan skall förstås också innehålla rosa. Hon sätter sig på mattan lite otålig över att vi inte kommer igång någon gång, men så fort jag frågar om vi ska börja lyser hon upp som en sol igen. Vi börjar med att andas, djupa andetag och Ronja andas högt och tydligt så att jag verkligen skall höra. Under hela yogapasset är Ronja fokuserad och gör precis lika som jag gör, vi hälsar på solen, gör hunden och alla andra övningar som Ronja tycker om att göra innan vi avslutar varje pass med att lyssna på musik, ”havet är djupt” från Ronjas favoritfilm Den lilla sjöjungfrun.

Jag känner sådan otrolig tacksamhet över mitt yrke som yogalärare, och att yoga med Ronja är för mig genuin kärlek.

Mamma Veronikas egna ord:

Efter telefonsamtalet från läkaren slogs mina ben undan, det här händer inte mig, inte nu. Jag brast i gråt när jag fick höra att hennes hjärna inte var hel, i lilla hjärnan sitter balansen, motoriken, ögonen och talet. De värsta bilderna spelades upp för mig och jag tänkte bara i svart. Ronja kommer inte kunna göra någonting, hennes liv kommer att tillbringas i en rullstol, hon kommer inte kunna dansa, hoppa, leka och springa som andra barn. Helt plötsligt såg jag henne som en helt lam liten flicka för några minuter. Jag lyssnade vad läkaren sa men jag visste att jag aldrig skulle kunna återberätta det till hennes pappa så jag bad läkaren ringa honom för att berätta. Efter telefonsamtalet satte jag mig ner vid köksbordet, jag grät fortfarande som ett litet barn men mina tankar vände förvånansvärt snabbt. Jag bestämde mig för att se alla hennes framsteg istället för att fokusera på vad hon inte klarade.

/ Kärlek från LindaSofie Evasdotter