Livet

Det är en turbulent tid runt om i världen med många omställningar i det vardagliga livet, arbetet och den fysiska kontakten med våra medmänniskor. Jag applåderar gärna för att hylla vårdpersonalen, men vill också sända ut kärlek – till er alla.

Kärlek till alla er mammor och pappor som finns för era barn, till alla er barn som finns för era föräldrar, till alla övriga familjemedlemmar som bryr sig om sina nära och kära. Kärlek till alla er företagare och er som är anställda, till alla er inom kommuner, landsting och myndigheter, till alla er medmänniskor i samhället, till era familjer, vänner, grannar och bekanta som nu finns till för varandra.

Jag sänder ut kärlek till alla som behöver den. Ta hand om varandra. / LindaSofie Evasdotter

“Livet är det som händer medan vi är upptagna med att planera andra saker” ~ John Lennon

Ta fram papper och penna och skriv för hand,

• Jag känner glädje när . . .
• Jag känner mening när . . .
• Jag blir lycklig av att . . .
• Mitt drömliv är att . . .

Igår var mitt minsta barnbarn hos mig och hälsade på, om ni bara visste hur mycket det värmde i mormorhjärtat när han bara 11 månader gammal sa “mommo” flera gånger, för mig är det ren skär vardaglig glädje.

En bra början till vardaglig glädje är börja unna sig att se på livet förutsättningslöst, det kan hjälpa dig att känna dig mer harmonisk, leva i nuet och uppskatta vardagen. Ägna större uppmärksamhet åt de små ögonblicken i livet som ofta går obemärkt förbi, om du börjar att göra det så öppnar du upp dig själv för den glädje som även de små sakerna kan ha att erbjuda. / Kärlek från LindaSofie Evasdotter

Det händer att jag fastnar framför spegeln och ser att en ny rynka börjar leta sig fram. Tänker att jag måste le oftare så att mungiporna förstår att det är uppåt de ska vända sig, inte nedåt. Eller så fastnar blicken i håret och tanken om en roligare färg än gråbrun börjar gnaga i mitt undermedvetna. Men så skärper jag mig, har ju redan bestämt att tiden får ha sin gång med min utsida och att jag ska koncentrera mig på viktigare saker. Och vad är viktigare än utsidan? Insidan så klart! Hur ser mina tankar ut? Hur mår mina inre organ? Vara lite mer självsnäll! Så plötsligt händer saker i livet, spegelbilden blir oviktig men mitt inre tar med mig på en hisnande resa. Som jag förstod skulle komma, även om jag inte var beredd på alla känslor. Under loppet av några veckor blir jag först mormor, sedan hamnar min pappa på sjukhus. Min äldsta dotter föder en egen dotter! På självaste julafton träffas vi första gången, i en korridor på BB turas vi om att hålla den lilla Älvan i våra ovana händer medan lysrören tindrar i taket. Tiden stannar men en känslomässig bergochdalbana har startat! Den rusar ned för stup, genom tvära kurvor och segar sig upp för branta backar. Samtidigt som jag håller den pytte lilla kroppen, håller jag fast i säkerhetsbygeln, blundar, ler, skrattar och gråter.

Några veckor senare sitter jag med min pappa på hjärtavdelningen. Det skiljer åttiosju år minus en månad mellan min pappa och den lilla Älvan. Så lång tid! Det hissnar och jag har svårt att placera mig själv mitt emellan, ännu svårare blir det när jag ska placera in min dotter och inser att familjens tidslinje börjar bli lång och att jag själv befinner mig på den punkten där det är helt i sin ordning att ha rynkor och gråa hår. Bergochdalbaneturen gör mig illamående, sjukhus är inte min starka gren och medan läkare och sköterskor gör allt de kan för att hjälpa pappa lovar jag mig själv att göra allt jag kan för att hålla migfrisk och inte behöva bli inlagd på sjukhus. Men känslan av hjälplöshet och påminnelsen om att vi inte är odödliga lurar i det beska automatkaffet och efter nästa kurva saktar bergochdalbanevagnen in, kämpar sig sakta uppför backen och jag har ingen aning om det är en raksträcka eller ett svindlande stup som väntar uppe på krönet. Så jag drar i nödbromsen, måste få stopp på känslorna som rusar på, behöver få vila i något annat. Packar mina långfärdsskridskor och varmchoklad i en ryggsäck och ger mig ut på isen som sträcker sig i kilometer efter kilometer, blank och bottenfrusen så att tankarna får koncentrera sig på att höra ljudet av skridskor som sjunger mot isen. Lycklig över att kunna använda min kropp till det jag vill, med rynkor och gråa hår. Lycklig att få vara dotter, mamma och mormor och att min pappa fått lämna sjukhuset, konstaterar jag att ålder är inte bara en siffra, ålder är tid som går och tid vi har framför oss och det som händer under tiden är livet. Glädje, sorg och känslor som beter sig som att de är på ett nöjesfält. Och att det är viktigt att ha redskap att hantera sina känslor, styra tankarna i en annan riktning. Vi kan väl börja gemensamt tänker jag, med att vara självsnälla. Träna oss i att säga några uppmuntrande ord till oss själva framför spegeln, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år. Jag har redan börjat, häng på du också. / Ulrika Lindström, UllinsYoga

Äntligen så har jag landat efter för mig ett totalt flyttkaos och jag har sakta men säkert börjat att hitta lugnet igen i det nya. Nog för att jag är rätt så anpassningsbar men att dra upp hela sitt liv, leva i ett berg av flyttkartonger och dessutom vara utan ett kök, har visat sig inte riktigt vara min grej. Jag ber om ursäkt att jag har varit frånvarande under en tid men orken har helt enkelt inte funnits, men jag hoppas dock att det blir ändring på det nu när den här flytten är över och att ni kan ha överseende med detta. Men vet ni – efter allt så trivs jag verkligen jättebra i mitt nya fina hem. . .

Och nu är jag iallafall tillbaka på yogamattan igen, nästintill varje dag och flera timmar i veckan. Vårens kurser är igång och gamla som nya yogisar fyller studion med ofantligt mycket gemenskap och kärlek. Jag vill från djupet av mitt hjärta också tacka er för en fantastisk fin respons på reportagen i Yoga World och för artikeln i lokaltidningen, om ni bara visste hur mycket det betyder – massor!

Jag är tillbaka och jag är en glad yogi igen / Med kärlek från LindaSofie Evasdotter

Det närmar sig slutet av det här året vilket för mig innebär rätt stora förändringar. Bland annat så är det dags för mig att efter sju år lämna min trygga punkt i mitt hem för att gå vidare till något nytt. Jag är helt övertygad om att det kommer att bli bra i slutändan, men just nu så lever jag i ett kaos av flyttkartonger och känner mig ganska trött. Jag ville ändå kika in här på bloggen och dela med mig av min “nyårsburk”.

Varje nyårsafton efter tolvslaget brukar jag gå ut och sätta mig på altanen, inlindad i en stor filt och med några tända ljus. Med mig så har jag “nyårsburken” med lappar i, lappar med alla förhoppningar jag hade inför det gångna året. Jag läser lapp efter lapp och känner stor tacksamhet för det som har varit, jag låter de gamla bli till aska och fyller en ny burk med alla förhoppning inför det kommande året. 🙏

/ Kärlek från LindaSofie Evasdotter