Det händer att jag fastnar framför spegeln och ser att en ny rynka börjar leta sig fram. Tänker att jag måste le oftare så att mungiporna förstår att det är uppåt de ska vända sig, inte nedåt. Eller så fastnar blicken i håret och tanken om en roligare färg än gråbrun börjar gnaga i mitt undermedvetna. Men så skärper jag mig, har ju redan bestämt att tiden får ha sin gång med min utsida och att jag ska koncentrera mig på viktigare saker. Och vad är viktigare än utsidan? Insidan så klart! Hur ser mina tankar ut? Hur mår mina inre organ? Vara lite mer självsnäll! Så plötsligt händer saker i livet, spegelbilden blir oviktig men mitt inre tar med mig på en hisnande resa. Som jag förstod skulle komma, även om jag inte var beredd på alla känslor. Under loppet av några veckor blir jag först mormor, sedan hamnar min pappa på sjukhus. Min äldsta dotter föder en egen dotter! På självaste julafton träffas vi första gången, i en korridor på BB turas vi om att hålla den lilla Älvan i våra ovana händer medan lysrören tindrar i taket. Tiden stannar men en känslomässig bergochdalbana har startat! Den rusar ned för stup, genom tvära kurvor och segar sig upp för branta backar. Samtidigt som jag håller den pytte lilla kroppen, håller jag fast i säkerhetsbygeln, blundar, ler, skrattar och gråter.

Några veckor senare sitter jag med min pappa på hjärtavdelningen. Det skiljer åttiosju år minus en månad mellan min pappa och den lilla Älvan. Så lång tid! Det hissnar och jag har svårt att placera mig själv mitt emellan, ännu svårare blir det när jag ska placera in min dotter och inser att familjens tidslinje börjar bli lång och att jag själv befinner mig på den punkten där det är helt i sin ordning att ha rynkor och gråa hår. Bergochdalbaneturen gör mig illamående, sjukhus är inte min starka gren och medan läkare och sköterskor gör allt de kan för att hjälpa pappa lovar jag mig själv att göra allt jag kan för att hålla migfrisk och inte behöva bli inlagd på sjukhus. Men känslan av hjälplöshet och påminnelsen om att vi inte är odödliga lurar i det beska automatkaffet och efter nästa kurva saktar bergochdalbanevagnen in, kämpar sig sakta uppför backen och jag har ingen aning om det är en raksträcka eller ett svindlande stup som väntar uppe på krönet. Så jag drar i nödbromsen, måste få stopp på känslorna som rusar på, behöver få vila i något annat. Packar mina långfärdsskridskor och varmchoklad i en ryggsäck och ger mig ut på isen som sträcker sig i kilometer efter kilometer, blank och bottenfrusen så att tankarna får koncentrera sig på att höra ljudet av skridskor som sjunger mot isen. Lycklig över att kunna använda min kropp till det jag vill, med rynkor och gråa hår. Lycklig att få vara dotter, mamma och mormor och att min pappa fått lämna sjukhuset, konstaterar jag att ålder är inte bara en siffra, ålder är tid som går och tid vi har framför oss och det som händer under tiden är livet. Glädje, sorg och känslor som beter sig som att de är på ett nöjesfält. Och att det är viktigt att ha redskap att hantera sina känslor, styra tankarna i en annan riktning. Vi kan väl börja gemensamt tänker jag, med att vara självsnälla. Träna oss i att säga några uppmuntrande ord till oss själva framför spegeln, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år. Jag har redan börjat, häng på du också. / Ulrika Lindström, UllinsYoga

Äntligen så har jag landat efter för mig ett totalt flyttkaos och jag har sakta men säkert börjat att hitta lugnet igen i det nya. Nog för att jag är rätt så anpassningsbar men att dra upp hela sitt liv, leva i ett berg av flyttkartonger och dessutom vara utan ett kök, har visat sig inte riktigt vara min grej. Jag ber om ursäkt att jag har varit frånvarande under en tid men orken har helt enkelt inte funnits, men jag hoppas dock att det blir ändring på det nu när den här flytten är över och att ni kan ha överseende med detta. Men vet ni – efter allt så trivs jag verkligen jättebra i mitt nya fina hem. . .

Och nu är jag iallafall tillbaka på yogamattan igen, nästintill varje dag och flera timmar i veckan. Vårens kurser är igång och gamla som nya yogisar fyller studion med ofantligt mycket gemenskap och kärlek. Jag vill från djupet av mitt hjärta också tacka er för en fantastisk fin respons på reportagen i Yoga World och för artikeln i lokaltidningen, om ni bara visste hur mycket det betyder – massor!

Jag är tillbaka och jag är en glad yogi igen / Med kärlek från LindaSofie Evasdotter

Att ta steget från att utöva yoga till att börja lära ut det till andra är en dröm som många har. Jag var nybliven mormor och hade precis läst klart till samtalsterapeut men tänkte, ja varför inte, det kanske nu eller aldrig.

Jag skulle nog vilja påstå att det finns nästan lika många olika sätt att lära ut yoga på, som det finns yogalärare. Vi är alla unika individer med olika mål, förutsättningar, behov och värderingar, vilket jag tycker är helt fantastiskt.

Mitt mål som yogalärare är att tillsammans med den enskilde individen hitta rätt förutsättningar för en hållbar, sund och hälsosam livsstil. Jag personligen ser inte heller min roll som yogalärare som ett yrke eller arbete, utan snarare som en slags yogisk livsstil som handlar mycket om närvaro, hopp och kärlek. En lära om att vara snäll och ödmjuk både mot sig själv och andra, att leva som en lär och känna tacksamhet varje dag och samtidigt låta sig påminnas om att vi kan, är unika och älskade. Att sedan få privilegiet att guida varje enskild individ mot dennes mål och vara den som sträcker ut handen för att sedan hålla kvar den hela vägen. Att få se människor läka, hur några går från total hopplöshet till att faktiskt älska livet, är för mig helt magiskt.

Fem saker som jag har lärt mig,

– Någonstans så trodde jag nog att det skulle vara mycket enklare att vara yogalärare än vad det faktiskt kan vara. Jag personligen gick från att ha utövat yoga i min egen takt efter hur min kropp kändes för dagen, till att som lärare stå på mattan tio timmar i veckan, tolv veckor i streck utan att ha en tanke på att det kanske blev för mycket för kroppen.

– Det svåraste, iallafall för mig har nog varit att inte jämföra mig själv med andra yogalärare, speciellt kanske dem som har varit lärare mycket längre än vad jag har. Jag får fortfarande påminna mig själv ibland om att alla har varit nybörjare någon gång och att jag själv måste få växa in i lärarrollen i min egen takt.

– Att våga tro på sig själv, något som jag har upplevt varit allt annat än enkelt, att behålla känslan att jag duger precis som jag är. Mina mål, mina tankar, mina värderingar, mina ord och mina känslor är precis lika mycket värda som någon annans. Det är en inlärningsprocess att lära sig att tro på sig själv som lärare, att våga ta plats och ge sig själv tillåtelse att lyckas.

– Ha tillit, i yoga handlar det aldrig om att stressa fram, vara perfekt eller att vi måste se ut på ett visst sätt. Allt är en pågående process, vissa dagar är bättre, andra dagar är mindre bra.

– Många av oss är kanske rädda för att misslyckas, vi känner oss osäkra på om vi gör rätt och jämför oss allt för ofta med andra. Att hitta din stil och det sätt att lära ut som passar just dig är en del av resan. Jag lär ut yoga på mitt sätt och du är helt fri att lära ut på ditt. Att tänka på är att vi är alla olika individer med olika förutsättningar, vi är byggda på olika sätt, har tränat olika länge, lärt oss själva eller blivit lärda av olika lärare som i sin tur utövar yoga på sitt egna sätt.

5 tips på vägen,

– Genom att prioritera dig och göra sådant som du mår bra av, förstärks din energi och livsglädje.

– Sänk kraven, sortera bort sådant som är mindre viktigt och tillåt dig själv känna att vissa stunder är helt dina.

– Vänta inte tills du har nått ditt mål med att vara stolt över dig själv. Var stolt över varje steg du tar mot att nå det målet.

– Det bästa sättet att nå sina mål är att visualisera det vi vill uppnå, andas in och föreställ dig att du lever din dröm, andas ut och le.

– Glöm inte att den viktigaste personen i ditt liv är du, ingen är mer betydelsefull.

Även om livet som yogalärare både kan vara påfrestande och intensivt under vissa perioder så har jag aldrig ångrat att jag tog det steget – jag älskar att leva min dröm. 

I årets första nummer av Yoga World hittar du mitt reportage om att vara yogalärare i Sverige. / Med kärlek från LindaSofie Evasdotter

2020 – Ett helt nytt yogaår med helt nya möjligheter, visst är det fantastiskt. Om några veckor startar vårens alla yogaklasser och nya som gamla yogisar kommer att fylla studion med förväntningar, gemenskap och kärlek.

Jag älskar att spendera tiden i yogastudion, en oas av värme som möter mig varje gång när jag låser upp dörren. Harmonin, livsglädjen och alla kärleksfulla yogisar med en sådan härlig sprudlande energi. Tillsammans andas vi in det nya och skäpper det gamal, det är nytt år och möjligheterna är helt och hållet våra.

Jag älskar att vi tillsammans andas in det nya härliga och andas ut det vi inte längre behöver. Det är nytt år, det går mot ljusare tider och möjligheterna är helt och hållet våra – visst är det väl fantastiskt!  

Btw älskar mamma Evas hemstickade yogasockor som finns i olika färger att köpa i studion ♡

Det närmar sig slutet av det här året vilket för mig innebär rätt stora förändringar. Bland annat så är det dags för mig att efter sju år lämna min trygga punkt i mitt hem för att gå vidare till något nytt. Jag är helt övertygad om att det kommer att bli bra i slutändan, men just nu så lever jag i ett kaos av flyttkartonger och känner mig ganska trött. Jag ville ändå kika in här på bloggen och dela med mig av min “nyårsburk”.

Varje nyårsafton efter tolvslaget brukar jag gå ut och sätta mig på altanen, inlindad i en stor filt och med några tända ljus. Med mig så har jag “nyårsburken” med lappar i, lappar med alla förhoppningar jag hade inför det gångna året. Jag läser lapp efter lapp och känner stor tacksamhet för det som har varit, jag låter de gamla bli till aska och fyller en ny burk med alla förhoppning inför det kommande året. 🙏

/ Kärlek från LindaSofie Evasdotter